FÖLJ MED TILL KVINNOKOOPERATIVET KETIARA PÅ SUMATRA

Sumatra förknippas ofta med hårda sharialagar och överjäst kaffe. Men det finns de som försöker ändra på den saken. Tillsammans med kollegan Lars Pilengrim berättar Jonatan Låstbom, vår egen fotograf och art director, om sina oväntade vardags- och kaffeupplevelser på Sumatra.

Jonatan Låstbom: »»Att besöka ett land som specialkaffehandlare är något helt annat än att besöka det som turist. Lars Pilengrim, som köper in kaffe, sade någon gång till mig: ›Att resa med kaffet är att få se vardagen.‹ Och det ligger något i det. Jag har turistat runt i världen, men aldrig kommit lika nära kulturerna och människorna som när jag varit på besök i kaffeländer med Johan & Nyström. Det kan kännas både positivt och negativt: jag har sett fattigdom i Etiopien och varit rädd för kriminaliteten och gängkulturen i El Salvador – sådant man av någon sorts försvarsmekanism gärna vill stänga ute. Men jag har också träffat fantastiska eldsjälar, sett när kaffet faktiskt gör livet bättre för människor och fått oförglömliga, fantastiska minnen.

Därför visste jag inte vad jag hade att vänta inför Johan & Nyströms resa till Indonesien. Vi skulle till Aceh, den norra delen av ön Sumatra, där det mesta av öns kaffe produceras – och det enda jag fått höra på förhand var att det råder strikta sharialagar där; att det var ett otroligt patriarkalt samhälle där månggifte är tillåtet och män sitter på alla tunga positioner.

Jag visste också att kaffeindustrin där dras med dåligt rykte, speciellt i vår specialkaffevärld. Indonesien är synonymt med bulkförsäljning, stora volymer och låg kvalitet. Vilket går på tvären med allt vad specialkaffe handlar om: spårbarhet, små mängder och hög kvalitet. Mycket handlar också om den speciella process, kallad giling basah, som blivit standard i Indonesien. På de flesta platser i världen låter man kaffet torka helt, direkt efter plockning, eller tvättas för att sedan torka. Men i Indonesien har man utvecklat en lite annorlunda metod. Först avlägsnar man skal och fruktkött från bären, innan man fermenterar kaffet i stora betongbassänger och sköljer det med rent vatten. Därefter läggs kaffet ut att torka i solen. Men innan det torkat helt läggs det i vävsäckar och transporteras till kooperativens torkstationer, där det »hullas« – vilket betyder att man tröskar bort det skyddande höljet runt bönorna. Därefter läggs bönorna ut i solen att torka igen. Den intrikata processen gör att kaffet får en ›funky‹ ton: lite överjäst, mustigt och ganska jordigt. Det faller inte alla rostare på läppen, eftersom de oftast är ute efter renare smaker än det fylliga, explosiva indonesiska kaffet.

På Johan & Nyström har vi rostat indonesiskt kaffe i många år, trots att det kanske inte är vad alla förväntar sig att ett specialkaffeföretag ska göra. Men man ska inte dra en hel nation, region eller kultur över en kam. För det finns de som börjar ifrågasätta traditionerna – såväl giling basah som de patriarkala strukturerna.

ETT LEVANDE LANDSKAP

När vi flög in mot Medan, Sumatras största stad, såg jag först bara en grå, rökig dimma ligga över den omgärdande skogen. Lars förklarade att det var palmodlingar, där man skövlat regnskog och brände palmerna för att mjuka upp dem så att man kunde utvinna palmolja. Så ser det numera ut på alltfler platser i Sydostasien. På bilvägen upp från Medan till Aceh byttes den dystopiska skövlingen ut mot något helt annat: överallt låg orörda paradisstränder och lummiga risodlingar, som övergick i tät regnskog när vi nådde upp på högre höjd. Där är det inte möjligt att odla palmer; den låga temperaturen och höga höjden passar bättre för kaffe.

Jag hade en förutfattad mening om att allt skulle vara stilla, nästan dött, på grund av de hårda religiösa lagarna. Men vart jag än vände mig såg jag rörelse. Vägarna kantades av färgglada flaggor eftersom det snart var dags för val. Det susade runt hundratals mopeder – utan någon som helst tanke på trafiksäkerhet – som fyllde luften med ett surr som från gräsklipparmotorer. Och fastän det inte serverades alkohol var uteserveringarna fulla av människor, som satt och spelade spel med varandra. Det kändes lugnt och harmoniskt, men fullkomligt levande.

KOOPERATIV VIKTIGT FÖR KVINNOR

Här och där låg processtationer för kaffe, uppbyggda av kooperativen för att kunna ta hand om kaffet från deras medlemmar. Ofta går flera hundra människor ihop – de kan äga kaffeodlingar som till storleken är alltifrån en hektar till en Medelsvenssons trädgård – och delar på kostnaderna för processen. Det medför vissa problem – som att allt kaffe blandas oavsett vilken höjd det odlats på eller vid vilken mognadsgrad bären plockats, samt att det är svårare att få 500 människor än en enda storbonde att ändra på sina arbetsrutiner. Men det finns också fördelar. Många kooperativ Fairtradecertifieras, vilket ska innebära en jämnare inkomstfördelning där medlemmarna väljer en styrelse demokratiskt och alla delar på vinsten. I vissa länder, exempelvis Etiopien, verkar Fairtrade sällan fungera: där lever många odlare fortfarande på mindre än existensminimum och ser inte röken av intäkterna. På Sumatra var det tydligt att Fairtrade- och kooperativtanken faktiskt ger något. I samhällena runt kooperativen kan de bygga skolor och förbättra infrastrukturen, och medlemmarna äger sina egna hem, odlingar och verktyg.

Inte minst såg vi att kooperativformen är viktig för kvinnorna i regionen. På grund av månggiftet kan varje man vara gift med sex–sju olika fruar. Det innebär i praktiken lika många ensamhushåll – frun bor i sitt eget hus med barnen, och en man som bara hälsar på dem någon gång i veckan. Eftersom mannens lön delas mellan alla fruarna, måste kvinnorna försörja sig själva genom att odla kaffe i sina trädgårdar.

Tydligast var det hos Ketiara, ett kooperativ som nästan enbart består av kvinnor. På grund av den patriarkala kulturen innehas normalt alla de viktiga posterna i kooperativen av män – kvinnorna arbetar, men får sällan bestämma. Men i Ketiara hade de tröttnat på alla gamla, korrupta gubbar som försökte lyfta pengar vid sidan om. Istället grundade 38 småodlare kooperativet 2008, och röstade fram kvinnor på samtliga nyckelpositioner. Målet var att arbeta ekologiskt och Fairtradecertifierat, och att få fram fler kvinnor i ledande roller i den mansdominerade kaffevärlden. Vid vårt besök hade nära 1 000 odlare anslutit sig, och grundaren Ibu Rahmah satt fortfarande kvar som ordförande.

FÖRDOMAR PÅ SKAM

På förhand visste jag inte hur vi skulle bli mottagna i Aceh. Jag var rädd att det skulle vara strikt och lite kyligt på grund av de hårda religiösa lagarna, att det skulle vara svårt att komma åt den där vardagen. Men återigen kom mina fördomar på skam. Vi blev alla blev hembjudna till en av kvinnorna i Ketiarakooperativet, som hade tagit hjälp av fem vänner att plocka kaffebären i hennes trädgård.

Utöver att vara art director för Johan & Nyström tar jag också företagets bilder. Det var faktiskt så jag blev anställd från första början, när jag gjorde ett fotouppdrag för många år sedan. Därför hade jag kameran med mig överallt; för precis som vi är måna om att få med oss berättelser hem till kunderna vill vi kunna visa hur det ser ut hos våra samarbetspartner. Jag var helt tagen av färgrikedomen: kvinnans trädgård grönskade av lime, citroner, satsumas och röda kaffebär. Som vanligt var folk först lite förlägna och blyga inför mitt ständiga knäppande med kameran, men snart glömdes den bort, och där stod kvinnorna och smågnabbades med varandra och skojade lättsamt om att deras makar aldrig kom och hälsade på dem. Jag har varit besök på många kaffeodlingar, och sett hur hårt jobbet som plockare kan vara. Men här slogs jag av hur mycket egenföretagare de är: de jobbar tillsammans, så länge de har lust – kanske en förmiddag – och sedan har de något roligare att ge sig av till. En fest, en lunch, ett möte någon annanstans. Det kändes befriande.

På alla de kaffeodlingar jag varit på har jag mött olika grader av öppenhet. Vissa vill hålla relationen väldigt professionell. De kan visa odlingarna och processen och kaffet, men när rundturen är slut är besöket det också. Andra låter en sova på gården, ställer till med fester och behandlar en mer som om man vore en kompis på besök. På Sumatra lutar de flesta definitivt åt det senare alternativet. När brodern till en kvinna i kooperativet gick bort under vår vistelse arrangerades jordfästningen av tradition redan nästa dag, och vi blev inbjudna. Där satt vi tillsammans med alla de andra i kooperativets kontorsbyggnad, tystna och sorgsna framför den avlidne. Vi kände oss lite vilsna men samtidigt hedrade när vi gick fram och framförde våra kondoleanser.

Några dagar senare ställdes det istället till med bröllop i byn, och återigen fick vi varsin inbjudan. Det dukades fram en buffé dignande av fantastiska rätter, och vi dansade, pratade och festade långt in på småtimmarna. Det fanns en öppenhet som fyllde mig med glädje. Och öppenheten finns på flera plan: mellan människor och för förändring. Med viljan hos Ketiarakooperativet att förändra maktstrukturen kommer också viljan att göra bättre kaffe. De börjar förstå att Sumatra kan få sin egen smak och karaktär tack vare jorden kaffet växer i, inte på grund av den speciella giling basah-processen. Med högre kvalitet kommer snart också högre priser – alltså mer pengar till kooperativet.

EXCEPTIONELLT KAFFE

Lars blev överlycklig då vi hälsade på en kvinna som bodde 1 700 meter över havet – det högsta av alla i Ketiara. Hon var extremt noggrann och metodisk i processen och hade plockat bären när de var perfekt mogna. Vi fick smaka på en kopp av hennes eget kaffe, och det var verkligen fenomenalt bra. Hon om någon visade att Sumatra verkligen kan leverera exceptionellt kaffe, och Lars började genast förhandla om att få köpa hennes kaffe separat, istället för att det skulle blandas med alla andras. Och om det var något kooperativ som skulle kunna tänka sig att frångå principerna och anpassa sig för att bli ännu bättre, var det så klart Ketiara.

När vi flög tillbaka hemåt från Medan bläddrade jag bland bilderna på min kamera. Jag hade sett jämställdhet där jag inte trodde jag skulle få se det, märkt av en förändring och framåtanda som jag inte förväntat mig, upplevt gemenskap och öppenhet – och smakat underbart gott kaffe, fastän många sagt att det var omöjligt. Det finns inget bättre än när fördomar kommer på skam. Resan till Aceh på Sumatra blev verkligen en av dem jag sorterar in under mina fantastiska minnen.«



Favoriter
99 kr

Johan & Nyström har haft nöjet att få servera det fantastiska kaffet Sumatra Gayo till gästerna på Nobelbanketten under 2012-2016. Kaffet är fairtrade- och ekologiskt certifierat.
Fairtrade garanterar att denna produkt är handlad i enighet med internationella Fairtrade-kriterier.

Sumatra Gayo är känt för sina mustiga aromer av kryddor, örter och färska fikon. Kaffet är påfallande fylligt, välbalanserat och har en mild mjukhet i avslutning. Vi köper detta fairtrademärkta och ekologiskt certifierade kaffe från kooperativet Koptan Gayo Megah Bersiri i Aceh-provinsen på Sumatras allra nordligaste spets.

Läs mer

Fri frakt vid köp av tre valfria påsar.

Få dina varor först - betala sen. 


Resedagbok -

Brasilien -Ett ekologiskt paradis

Kaffeindustrin orsakar många miljöproblem, som torka, spridning av gifter och monokultur. Johan Damgaard, en av Johan & Nyströms grundare, reste tillsammans med Lars Pilengrim till gården FAF i Brasilien för att visa våra kunder att kaffeodling också kan vara något annat: ett äkta, ekologiskt paradis.

Följ med oss

Resedagbok -

El Salvador -Gott kaffe på riktigt

Det finns många fler aspekter än smak att ta i beaktning för vad som faktiskt gör ett gott kaffe. Det handlar ju inte bara om vad du har i koppen, utan vad som hänt med kaffet på vägen dit. Hur behandlas naturen där kaffet odlas?

Följ med oss

Johan & Nyström

Johan & Nyström är en fantastisk kaffefamilj som förändrar liv genom vår kafferevolution. En kopp i taget. Viktigast för oss är människorna, produkterna och detaljerna. Det är inte ett jobb. Det är en livsstil och en passion.