Att resa med kaffet är att få se vardagen.

Postad

Att besöka ett land som specialkaffehandlare är något helt annat än att besöka det som turist. En av mina kollegor sa till mig inför min första resa: ”Att resa med kaffet är att få se vardagen.” Och det ligger något i det. Jag har turistat runt i världen, men aldrig kommit lika nära kulturerna och människorna som när jag varit med på besök till våra kaffeproducenter.

Det kan kännas både positivt och negativt: jag har sett total fattigdom i Etiopien och varit rädd för kriminaliteten i El Salvador – sådant man av någon sorts försvarsmekanism gärna vill stänga ute. Men jag har också träffat fantastiska eldsjälar, sett när kaffet faktiskt gör livet bättre för människor och fått oförglömliga minnen. Och inte minst insikter och perspektiv på både kaffe och mitt eget liv.

Jag heter Jonatan Låstbom och är sedan 2009 fotograf och Art Director på Johan & Nyström.

Jag vill här berätta om en av mina upplevelser av människorna bakom kaffet och livet vid sidan av kaffegårdarna, som jag fått se och uppleva när jag följt med som fotograf.

Ett starkt minne är resan till Indonesien. Vi skulle till Aceh, den norra delen av ön Sumatra, där det mesta av öns kaffe produceras – och det enda jag visste om samhället på förhand var att det råder hårda religiösa lagarna där. Jag hade en förutfattad mening om att allt skulle vara stilla, nästan öde. Men vart jag än vände mig såg jag rörelse. Vägarna kantades av färgglada flaggor. Det susade runt hundratals mopeder – utan någon som helst tanke på trafiksäkerhet – som fyllde luften med ett surr som från gräsklipparmotorer. Och fastän det inte serverades alkohol var uteserveringarna fulla av människor, som satt och spelade spel med varandra. Det kändes lugnt och harmoniskt, men fullkomligt levande.

På Sumatra är det vanligt med Fairtrade-kooperativ, vilket ska innebära en jämnare inkomstfördelning där medlemmarna väljer en styrelse demokratiskt och alla delar på vinsten. Från tidigare besök i Etiopien så mindes jag att Fairtrade inte alltid såg lika bra ut i verkligheten som på reklampelare: där såg de ändå ofta ut att leva i svår fattigdom. Alla verkade inte få ta del av kooperativets intäkter på grund av korruption och andra problem. På Sumatra var det tydligt att kooperativtanken faktiskt fungerade och gjorde stor skillnad. I samhällena runt kooperativen kunde de bygga skolor och förbättra infrastrukturen, och medlemmarna äger sina egna hem, odlingar och verktyg.

På förhand visste jag inte hur vi skulle bli mottagna i Aceh. Jag var rädd att det skulle vara strikt och avståndstagande på grund av kulturskillnaderna, att det skulle vara svårt att komma åt den där vardagen. Alla de kaffeodlare jag har mött har visat olika grader av öppenhet. Vissa vill hålla relationen väldigt professionell. De kan visa odlingarna och processen och kaffet, men när tiden på gården är slut så är besöket det också. Andra låter en sova på gården, ställer till med fester och behandlar en mer som om man vore en kompis på besök. På Sumatra lutade de flesta definitivt åt det senare alternativet.

När en släkting till en kaffebonde gick bort blev vi bjudna på begravning. Där satt vi tillsammans med alla de andra i kooperativets kontorsbyggnad, tystna och sorgsna framför den avlidne. Vi kände oss lite vilsna men samtidigt hedrade när vi gick fram och framförde våra kondoleanser. Några dagar senare ställdes det i stället till med bröllop i byn, och återigen blev vi inbjudna. Det dukades fram en buffé dignande av fantastiska rätter, och vi dansade, pratade och festade långt in på småtimmarna. 

Det fanns en öppenhet i Aceh som fyllde mig med glädje. När vi flög tillbaka hemåt från Sumatra bläddrade jag bland bilderna på min kamera för att se om jag hade bilder som visade det jag kände inombords. Men de starkaste intrycken var svåra att fånga på bild. Jag hade upplevt gemenskap, förändring och öppenhet i landet där jag allra minst hade förväntat mig det. 

← Äldre inlägg Nyare inlägg →



Lämna en kommentar